Jag är Gravid!
...och nu är jag i vecka 7!
Det är bara jag och min sambo som vet något om detta.
Tidigare har jag inte förstått varför man inte berättar med en gång. Jag menar, får man missfall så får man och då kommer man väl ändå berätta, eller hur?
Så tänkte jag tills jag var med om just detta. Då förstod jag att det enda man ville ha var stöd hos alla och gråta ut. Men samtidigt, hur läker jag bäst? Att älta hos alla eller att bara få vara "vanlig" och inte "hon som fick missfall". Jag hade i alla fall inbillat mig att "alla" skulle tänka såhär, även om så kanske inte är fallet. Jag och min sambo är inte heller desperata efter barn, men kanske skulle folk tro det? Hur som helst, förstår jag nu tanken med att inte berätta. Då hann vi till vecka 9 ca. och skulle precis berätta. Förmodligen berättar vi inte förrän vecka 12 och efter att vi varit på ultraljud denna gång.
Missfall - Jag tror inte någon kan förstå hur det känns, om man inte upplevt det själv. Ingen pratar om det. Därför tänker jag prata om det, när denna graviditet känns lite mer säker.
Perfekt att skriva en blogg, anonym tills jag själv väljer att "träda" fram ;)
Kram!
